torsdag 27 oktober 2016

Efterkontroll

Imorgon är det fredag, städdag. Åtminstone ska jag försöka med det men för det första så har jag en liten baby i famnen. För det andra så har jag en treåring och en fyraåring, och att städa med dem i huset är ju ungefär som att borsta tänderna medan man äter Tuc. Plus minus noll. Jag får hitta på något roligt pyssel åt dem så länge så det blir lite rent här.
Idag var jag på lite äventyr för mig själv, utan Ossian. Det är andra gången jag är iväg utan honom. Idag var det så dags, först till stan. Plockade upp Hanna och så besökte vi det nya köpcentrumet i stan en snabbis, bara och kolla hur det ser ut typ. Det såg riktigt bra ut, så roligt att det blir lite liv i stan. Sen for jag på ett ärende som jag berättar mer om senare. Och sist så var det dags för efterkontroll. Något nervös har jag varit, men helt i onödan. Allt såg faktiskt bra ut. Jag är så gott som återställd! Jag som knappt vågat mig ut på promenader, men nu ska jag se till att komma igång med dem. Det var en av mina målbilder under graviditeten, att kunna gå utan foglossning, att kunna vara uppe utan att bli svimfärdig, att ha min baby i vagnen och inte i magen.


onsdag 26 oktober 2016

Förlossningsberättelse

Natten de 7 september. Jag sov som vanligt dåligt. Vaknade varje gång jag skulle svänga mig pga foglossning, obekvämt, toabesök och jag fick inte tag i någon djupsömn. 4:10 vaknade av att vattnet gick. Bara lite, inte ens en droppe i sängen, men tillräckligt för att jag skulle vakna. For genast till toan ifall det skulle komma mer, men nej då. Bytte trosor, lag i en stor binda och gick och la mig. Direkt huvudet nådde kudden igen kom första värken. En kort en, men jag tog genast fram telefonen och började klocka värkarna. På en minut och 15 sekunder hade jag tre små värkar, efter det kom de regelbundet med cirka tre minuters mellanrum, och blev snabbt starkare. Då var klockan 4:20. Jag hade då hunnit väcka Lennart, som vaknade förvånansvärt snabbt och var lugn. Jag vågade inte tro att det var på riktigt då ännu, så vi var kvar i sängen och pratade. Men redan efter tio minuter kände jag att det verkligen skulle bli en förlossning, och det ganska snart! Så vi steg upp och började ställa oss, klädde pojkarna som givetvis vaknade (men det var rätt skönt för då kunde de klä sig själva medan vi ställde resten) och runt 5:00 stod vi i hallen allihopa redo att åka mot svärföräldrarnas. Då hade värkarna tilltagit rejält, och jag fick slänga mig mot sängen, bordet eller något annat för att andas mig igenom värkarna och försöka slappna av. Matheo var lite undrande över vad som händer och höll sig nära mig hela tiden, så jag förklarade lugnt att nu vill lillebror komma ut ur magen. Han var glad och blev lugn av mitt svar. I bilen hade jag svårt att sitta stilla. Den korta grusvägen i Bosund var hemsk. Fammo och faffa tog emot pojkarna, och vi åkte vidare till Kokkola. Jag kände redan då att detta kommer att gå snabbt. Jag som hade planerat att försöka mig på dykmetoden så långt det gick hade väldigt svårt att slappna av. Jag sa åt Lennart att vi måste köra snabbt nu innan jag får panik, jag vill ha epidural! Fast jag visste redan innan vi var ute ur Bosund att någon epidural skulle det inte hinnas med.


När vi kom in med rullstolen till förlossningsavdelningen strax innan 6:00 var värkarna så onda att barnmorskan som tog emot oss frågade om jag håller på att krysta. Jag fick vänta till värken var över innan jag kunde svara att det bara gör ont. Snabbt in i mottagningsrummet, där jag kopplades till ctg. Jag tänkte då att jag ska prova ta en värk genom att verkligen dyka in i den med total avslappning. Det var svårt, men när jag började slappna av innan värken ens börjat så gick det faktiskt! Smärtan fanns knappt, bara en otrolig kraft! Jag andades knappt, utan bara låg där. Värkarna kom så tätt så nästa värk hann jag inte dyka, och så var jag tillbaks i närmast paniktillstånd. Jag försökte att i alla fall slappna av i hela nedre delen av kroppen. Så jag låg och klämde sönder pappret på britsen, flåsade med i värkarna och svängde fram och tillbaka med huvudet, men benen var avslappnade.



 Barnmorskan tyckte att jag tog värkarna bra. En inre undersökning visade att jag var 7-8 cm öppen, klockan var då 5:55 och hon skrev in mig. Hon frågade om jag ville ha någon smärtlindring, och jag ville gärna ha lustgas för att "komma iväg" från smärtan lite. Jag rullades in i förlossningssalen (att gå var inte ens att tänka på) och slängde mig ner flåsandes på britsen och fick lustgasen. Lyckan när den kickade in! Helt otroligt. Jag låg och flinade som ett fyllo och visste att jag såg ut som en idiot och att Lennart säkert försökte hålla sig för skratt när mina ögon rullade, men  jag tänkte att jag bjuder på den. Det tog ett tag innan jag fick in rytmen, för det var svårt att koncentrera sig på ctg maskinen när båda ögonen inte vill lyda hjärnans order, och jag kände smärtan innan ctg-maskinen börjar stiga (så Lennart kunde inte säga när en värk började) - det var inte det enklaste.


Haha, denna bilden älskar jag! Födande kvinna som knappt är medveten om omvärlden för hon har så ont. Glad och förväntansfull man som snart ska få sitt barn.


Men det gick ändå rätt så bra. Allt gick väldigt snabbt, det började bli riktigt ohanterligt nu och jag började ropa in i lustgasmasken. Barnmorskan gjorde en till undersökning, jag tror jag var öppen 9 cm nu, klockan var 6:41. Hon frågade om jag ännu ville ha någon smärtlindring innan krystningen, jag kunde få pcb. Jag skulle ju egentligen inte ha någon medicinsk smärtlindring, men här ropade jag "Jaa!" till svar. Hon lag snabbt in en kanyl i handen och ringde läkaren som skulle komma och lägga pcb:n. Lennart gav mig saft och apelsinsoppa mellan värkarna för att ge mig lite energi.



Han var så bra, min man. Han satt lugnt bredvid mig och gav mig beröm, gav mig handen att klämma på under värkarna, brydde sig inte om att jag grävde in mina naglar i hans arm (så kändes det i alla fall för mig) och lät mig hänga runt hans hals. Det står så i förlossningsjournalen, "hän roikkuu miehen kaulassa kiinni" (=hon klamrar sig fast runt mannens hals), detta när jag var 9,5cm öppen och började känna att det tryckte på lite. Jag hade lite kant kvar på livmodertappen och fick inte börja krysta ännu, men vid nästa värk höll barnmorskan kvar sina fingrar och sa att hon kände när barnet roterade 180 grader och kanten försvann. Så värken efter det fick jag börja krysta. Jag har aldrig förstått mig på de kvinnor som säger att förlossningen bara gör ont tills krystningen börjar, då är det bara skönt att jobba med kroppen, för krystvärkarna gör ju inte ont. För mig är krystvärkarna värst! De gör så himla ont i hela magen, och ännu till börjar ett huvud pressas ut! Här var smärtan helt utom kontroll trots lustgasen, jag började vråla trots att jag visste att det för det första inte hjälper det minsta, och för det andra går åt kraft till att vråla, kraft som jag hellre skulle behöva fokusera till krystningen. Men krysta gör jag i alla fall, och jag känner hur babyn kommer neråt. Jag andas häftigt mellan krystningarna, och spänner ögonen i Lennart. Han blir som min fokuspunkt, och jag minns bilden tydligt: Lennarts huvud över mig, med sina lugna ögon, taket i bakgrunden. Det bränner och svider när huvudet tränger fram, och jag kan verkligen inte hålla inne vrålen. Men jag lyckas krysta samtidigt, och jag känner tydligt var babyns huvud är hela tiden, hur många cm han kommer ut för varje värk. Under en värk provar jag lustgasen, som Lennart erbjöd. Jag har inget minne om den hjälpte eller inte, men tog den inte mer sen. Smärtan var konstant, och för att fokusera så höll jag krampaktigt i Lennarts tröja, och på något sätt fick jag in en del av den i munnen som jag fokuserat tuggade hårt på. Kan ju tillägga att jag inte tänkte på vad jag gjorde alls, utan överlevnad var väl mitt mål. Barnmorskan tog bort tröjan ur min mun, jag blev riktigt ilsken och lag den snabbt tillbaka! Jag hade ju sånt fokus på att tugga mig igenom smärtan, och så kommer någon och förstör!
Jag fick några uppmaningar om att andas igenom vissa krystningar och inte trycka på, och det lyckades jag faktiskt med. Men nu kände jag att det var sista krystningen innan huvudet var ute, jag tog i för allt jag hade! Nu skulle han UT! Och trots att jag kände att han kom ut lite mer, så räckte inte krystvärken till. Men jag tänkte att här väntas inte på nästa värk, så jag tog i lite till med en kraft jag inte visste fanns, och så var huvudet ute. Lättnaden alltså! Sen var det axlarna, och de gjorde nästa lika ont som huvudet. Jag tror det gick åt två krystningar, så kom axlarna och resten av kroppen följde med när jag tog i lite till. Klockan va 7:22. I samma sekund som han var ute tänkte jag "Vad skönt att det är över!". I nästa sekund lyfte jag huvudet och konstaterade att det där är min baby, och i tredje sekunden tittade jag på min mage, som plötsligt blivit pytteliten! Jag log, andades ut några sekunder och sa sedan åt Lennart att han skulle kolla på min mage, den var så liten. Barnmorskorna torkade av Ossian, och jag tyckte att det tog en stund innan jag fick upp honom på magen. Till sist (alltså max två minuter?) lag de upp honom på mig, och jag kollade in vem som hade bott inuti mig i 9 månader. Han hade mycket hår, och han såg ju rätt stor ut. Men aldrig hade jag ändå kunnat gissa hur mycket han vägde. De bad mig smeka honom över ryggen så han skulle orka gråta hela tiden, han var tydligen lite trött efter snabb och intensiv förlossning. Och de tyckte att han var lite blå i pannan, han hade tydligen stått med huvudet i öppningen en stund, så det blev ett tryck över pannan. Men de sa att det borde gå över snart, att det inte var något farligt alls.
Barnmorskan ville ganska snabbt ge mig livmodersammandragande dropp för att få ut moderkakan. Hade jag varit lite mer skärpt hade jag absolut tackat nej, och sagt att det får de nog vänta med mint 45 minuter, men hon stressade verkligen. Jag sa ja, och snabbt tryckte hon in medicinen i kanylen. Nu och då ryckte de lite i navelsträngen och tryckte på magen. Efter 8-9 minuter visade hon navelsträngen som hade blivit vit och slapp, och den pulserade inte mer. Hon hade sett vår önskan om sen avnavling, och frågade om hon fick klampa den nu. Jag tyckte den såg ok ut, och Lennart fick klippa av den. I ungefär en kvart mös vi och beundrade vår nyfödda baby, och sen sa de åt mig att krysta ut moderkakan. Usch, kunde inte allt bara vara över, tänkte jag. Tryckte på lite, och en varm, mjuk klump ramlade ut. Jaså, var det inte svårare än så. . De skulle kolla mina bristningar, och det gjorde svinont. Jag frågade oroligt om jag behöver sys, men de kunde inte se en enda bristning, och inte kände de av något invändigt heller. Inte ens en pytteliten ytlig bristning! I något skede tog Lennart Ossian, och bm-studerande och de gick ut för att väga honom. När de kom tillbaka såg Lennart glad och chockad ut. Han sa att nog för att vi visste att han skulle vara stor, men inte så där stor.
4770 gram vägde vår Ossian när han föddes, 
och han var 54,5 cm lång och 
huvudomkretsen var 36,4 cm. 














tisdag 25 oktober 2016

Utvecklingsfas

Oj oj vad det är mycket på gång nu. Jag skulle behöva ha en sån där snygg kalender för 2016-2017 i skötväskan så jag kan hålla reda på allting. Bra planering betyder mindre stress, så är det!
Denna vecka är det en del spännande saker på gång. Jag ska på efterkontroll på torsdag, jag ska baka och ställa till för dopet på söndag, och på något sätt har jag lyckats anmäla mig som modell på en show ännu i höst, som jag ska gå och prata igenom denna vecka! Jodå, jag var vid medvetande när jag tackade ja, men lite galet är det ändå. Det är över 10 år sen jag stod på en scen sist, och nu ska jag göra det igen! Men mer om det senare.

Mitt lilla troll växer så det knakar. Imorgon blir han 7 veckor. Tänk att det har gått så lång tid sen förlossningen, och ändå känns det som evigheter sedan. På tal om den, så har jag ju glömt att publicera min förlossningsberättelse, den har varit klar länge så den får ni säkert om någon dag.
Ossian har gått igenom sin första utvecklingsfas. När jag läste om den i efterhand så passade det precis in på hans beteende. Han är mera vaken, man märker att han ser mycket bättre och kan fokusera blicken. Han ler inte så ofta, han är otroligt svårcharmad, men han har sina sociala stunder då han tittar på en intensivt och pratar och ler lite. De stunderna är härliga!
Snart börjar nästa fas. Mellan 7-9 veckor sker den. Jag tror att "klängperioden" redan börjat. Han kan vara väldigt ledsen och lugnar sig när han får ligga i min famn och titta på mitt ansikte. Vid dessa veckor börjar de upptäcka sina händer. Jag tycker mig ha sett att han har tittat på sin hand två gånger redan. Det börjar gå upp för mig att han kommer ju inte att vara en liten hjälplös baby för alltid, utan nu börjar han ju utvecklas också. Jag tycker det går så snabbt allting, nyss föddes han ju.


En vecka gammal

lördag 22 oktober 2016

På spahotell

Äntligen helg! Denna vecka har varit hektisk tycker jag. Inte har vi gjort så mycket speciellt, men med tre barn så behövs det inte, det är mycket ståhej ändå. Jag har ju inte ens hunnit skriva om förra helgen så tänkte göra det nu. 

Vi körde alltså ner till Ikalis på fredagen. Vi tog en paus vid Juustoportti, och där ammade jag för första gången offentligt i en folktom del av restaurangen, bortvänd från resten av stället (Ok detta kräver en parentes. Jag tycker att det borde vara ok att amma offentligt, det är ju världens naturligaste sak och inget som ska behöva gömmas. Jag är inte själv bekväm med att amma framför vem som helst, men jag har som regel för mig själv att ändå aldrig, oavsett vem som är närvarande, amma på en toalett. Aldrig!). Resan dit gick hur bra som helst. När vi kom fram var resten av Lennarts familj redan där, och vi samlades och pratade, lekte och kollade in stället. 

På lördagen vaknade jag med en alldeles för välbekant känsla i kroppen. Men glada gick vi till frukostbuffén, klädde oss sen i ytterkläder och gick ut. Men väl ute var huvudvärken ett faktum. Och inte den milda, "vanliga" huvudvärken, utan det började göra ont i ögonen av dagsljuset. Vi hade en fin utedag, med massor av lek och till sist grillade vi korv. 





Resten av dagen lekte vi i lekrummet, och lagom till middagsbuffén hade jag sån migrän att det började rinna ur ena ögat och jag kunde knappt äta. Det var hemskt! Jag fick sova en stund på kvällen, När jag vaknade hade det hänt, det som händer typ max en gång om året. Migränen hade försvunnit samma dag som den började! Gissa min glädje! Resten av kvällen kunde jag vara social, så vi var mycket i de olika lekrummen med de andra, och sen beställde vi pizza till kvällsmat. Vi packade ihop lite av våra saker, och båda var vi uppe till 3(!) och försökte få Ossian att somna. 
På söndagen packade vi ihop och checkade ut, men åt en fin födelsedagslunch innan vi åkte iväg hemåt. Vi sjöng och firade svärmor ordentligt, och tackade för den fina helgen. Sen körde vi hem igen. 



Det var en så fin helg. Den lever jag länge på, och jag hoppas att pojkarna kommer att minnas den helgen länge. Vi hade så roligt, och så tacksam för att jag får vara del i den familjen <3 

måndag 10 oktober 2016

Ny vecka

Måndag igen. Veckorna går både snabbt och långsamt. Det känns som flera månader sedan Ossian föddes, samtidigt som jag tycker att han växer för snabbt, samtidigt som han känns så liten ännu. Den här klassiska föräldraperioden då man inte har någon tidsuppfattning.
Idag har Elliot varit hemma med mig och Ossian. Han vaknade tidigt imorse och var ledsen och ynklig, och efter att vi fört Matheo till dagis somnade han om och sov till 11. Sen har vi mest myst i soffan och gosat med Ossian. Det är så roligt att se att Elliot är en så nöjd och stolt storebror. Han säger ofta hur gullig och fin Ossian är, ojar sig över hans små händer och fötter, och pratar och berättar saker för honom.
Mer än så gör vi väl inte idag. Eventuellt börjar se över vad som ska packas med till helgen. Om jag orkar ska jag bada bastu också.



söndag 9 oktober 2016

Finbesök och en liten resa

Idag har min mor och far samt morfar varit här. Morfar har aldrig sett Ossian förr så han ville gärna hälsa på hos oss medan han är här i nejden, han bor nämligen i södra Finland. Det var riktigt trevligt, vi drack kaffe ur finkopparna som för en gångs skull dukades fram, åt tårta och lite annat gott. 
En riktigt fin söndag. 



Nästa vecka kommer att bestå av en hel del planering och annat program. Dopet ska börja planeras, jag ska lämna in lite papper till olika ställen, jag ska eventuellt provbaka lite och viktigast av allt: det ska packas! På fredagen när Lennart kommer från jobbet hoppar vi alla i bilen och kör till spahotellet i Ikalis och spenderar hela helgen där. Vi ska leka, njuta, simma och ha roligt med Lennarts familj. Svärmor fyller jämnt, så vi ska fira henne där. Roligt ska det bli, men lite nervös är jag allt. Det är ju lite omständligt att resa iväg med ett spädbarn, men nog ska det väl gå bra. 



fredag 7 oktober 2016

It´s friday!

Fredag! Jag är pigg och glad för jag har sovit så bra i natt. Ossian brukar somna först vid 3-tiden, så både jag och Lennart är lagom trötta varje dag trots att vi skiftar så båda får sova så mycket som möjligt. För några kvällar sedan påbörjades projekt Svänga Ossians Dygnsrytm, och inatt fick jag honom att somna halv två. Jag behövde inte ens väcka Lennart alls. Sen sov Ossian också hela fem och en halv timme innan första amningen. Nu ska vi bara hoppas att det fortsätter i samma riktning!


Jag har hunnit njuta av kaffe idag. Och så har jag plockat undan här hemma, dammsugit och tvättat kläder. Virkat har jag också. Jag har påbörjat ännu ett virkprojekt. Det är så roligt att jag har svårt att avsluta det jag påbörjat, för jag hittar bara nya, fina saker att virka. Jag ska göra ett inlägg om virkning snart, jag har några saker att visa nämligen. Trevlig helg till er!

måndag 3 oktober 2016

Första rådgivningsbesöket





På fredag blir Ossian en månad gammal. Idag var det dags för första rådgivningsbesöket. Det är ju alltid spännande att se hur mycket de växer, tycker jag i alla fall, så jag såg fram emot besöket. Ossian gick ju ner ganska mycket i vikt den första tiden, vilket är vanligt för stora bebisar. Från 4770 gram till 4314 gram som lägst. Men nu har han gått upp bra igen. På hembesöket när han var 6 dagar hade han gått upp till 4630 gram. Jag hade gissat att han skulle vara ungefär 5200 gram, så gissa chocken när jag lag honom på vågen vid rådgivningen och den visade 5810 gram! Han har minsann ätit duktigt, konstaterade vi. Lite väl duktigt kanske då han har mycket magknip, men mer om det sen. Växt har han också. Från 54,5 cm vid födseln till 59,9 cm. Det hade jag nog gissat, att han har växt mycket, för mycket av kläderna hans börjar bli för små. Så idag har jag plockat in lite av storlek 62 i hans skåp.
Allt annat var bra. Naveln såg bra ut, huvudomkretsen hade också växt lagom mycket, fontaneller var ok, osv. Men så var det det här med magknipet. Han verkar besväras av mycket luft i magen. Jag försöker vara noggrann med att rapa honom, men det hjälper inte helt. Han är ganska sällan nöjd en lång stund när han är vaken, utan ofta ska han vara i famnen och man får gå och gunga, vagga och hoppa med honom för att han ska vara nöjd. Vi har provat reladroppar, cuplaton, pysventiler och babymassage, men det hjälper inte mycket. Nu orkar jag inte ge droppar mer, utan tänker att det kanske går över av sig själv. Att jumpa med benen är det som funkar bäst, så det kör vi på nu. Jag har ju förstås varit rädd för att han ska vara allergisk mot mjölkprotein, som Matheo också var, men så illa är det nog inte. Jag tror nog att det inte finns någon egentlig orsak till att han har ont, utan det "hör till" att många nyfödda har så. Så nu hoppas vi att magen ska lugna sig av sig själv.