onsdag 26 oktober 2016

Förlossningsberättelse

Natten de 7 september. Jag sov som vanligt dåligt. Vaknade varje gång jag skulle svänga mig pga foglossning, obekvämt, toabesök och jag fick inte tag i någon djupsömn. 4:10 vaknade av att vattnet gick. Bara lite, inte ens en droppe i sängen, men tillräckligt för att jag skulle vakna. For genast till toan ifall det skulle komma mer, men nej då. Bytte trosor, lag i en stor binda och gick och la mig. Direkt huvudet nådde kudden igen kom första värken. En kort en, men jag tog genast fram telefonen och började klocka värkarna. På en minut och 15 sekunder hade jag tre små värkar, efter det kom de regelbundet med cirka tre minuters mellanrum, och blev snabbt starkare. Då var klockan 4:20. Jag hade då hunnit väcka Lennart, som vaknade förvånansvärt snabbt och var lugn. Jag vågade inte tro att det var på riktigt då ännu, så vi var kvar i sängen och pratade. Men redan efter tio minuter kände jag att det verkligen skulle bli en förlossning, och det ganska snart! Så vi steg upp och började ställa oss, klädde pojkarna som givetvis vaknade (men det var rätt skönt för då kunde de klä sig själva medan vi ställde resten) och runt 5:00 stod vi i hallen allihopa redo att åka mot svärföräldrarnas. Då hade värkarna tilltagit rejält, och jag fick slänga mig mot sängen, bordet eller något annat för att andas mig igenom värkarna och försöka slappna av. Matheo var lite undrande över vad som händer och höll sig nära mig hela tiden, så jag förklarade lugnt att nu vill lillebror komma ut ur magen. Han var glad och blev lugn av mitt svar. I bilen hade jag svårt att sitta stilla. Den korta grusvägen i Bosund var hemsk. Fammo och faffa tog emot pojkarna, och vi åkte vidare till Kokkola. Jag kände redan då att detta kommer att gå snabbt. Jag som hade planerat att försöka mig på dykmetoden så långt det gick hade väldigt svårt att slappna av. Jag sa åt Lennart att vi måste köra snabbt nu innan jag får panik, jag vill ha epidural! Fast jag visste redan innan vi var ute ur Bosund att någon epidural skulle det inte hinnas med.


När vi kom in med rullstolen till förlossningsavdelningen strax innan 6:00 var värkarna så onda att barnmorskan som tog emot oss frågade om jag håller på att krysta. Jag fick vänta till värken var över innan jag kunde svara att det bara gör ont. Snabbt in i mottagningsrummet, där jag kopplades till ctg. Jag tänkte då att jag ska prova ta en värk genom att verkligen dyka in i den med total avslappning. Det var svårt, men när jag började slappna av innan värken ens börjat så gick det faktiskt! Smärtan fanns knappt, bara en otrolig kraft! Jag andades knappt, utan bara låg där. Värkarna kom så tätt så nästa värk hann jag inte dyka, och så var jag tillbaks i närmast paniktillstånd. Jag försökte att i alla fall slappna av i hela nedre delen av kroppen. Så jag låg och klämde sönder pappret på britsen, flåsade med i värkarna och svängde fram och tillbaka med huvudet, men benen var avslappnade.



 Barnmorskan tyckte att jag tog värkarna bra. En inre undersökning visade att jag var 7-8 cm öppen, klockan var då 5:55 och hon skrev in mig. Hon frågade om jag ville ha någon smärtlindring, och jag ville gärna ha lustgas för att "komma iväg" från smärtan lite. Jag rullades in i förlossningssalen (att gå var inte ens att tänka på) och slängde mig ner flåsandes på britsen och fick lustgasen. Lyckan när den kickade in! Helt otroligt. Jag låg och flinade som ett fyllo och visste att jag såg ut som en idiot och att Lennart säkert försökte hålla sig för skratt när mina ögon rullade, men  jag tänkte att jag bjuder på den. Det tog ett tag innan jag fick in rytmen, för det var svårt att koncentrera sig på ctg maskinen när båda ögonen inte vill lyda hjärnans order, och jag kände smärtan innan ctg-maskinen börjar stiga (så Lennart kunde inte säga när en värk började) - det var inte det enklaste.


Haha, denna bilden älskar jag! Födande kvinna som knappt är medveten om omvärlden för hon har så ont. Glad och förväntansfull man som snart ska få sitt barn.


Men det gick ändå rätt så bra. Allt gick väldigt snabbt, det började bli riktigt ohanterligt nu och jag började ropa in i lustgasmasken. Barnmorskan gjorde en till undersökning, jag tror jag var öppen 9 cm nu, klockan var 6:41. Hon frågade om jag ännu ville ha någon smärtlindring innan krystningen, jag kunde få pcb. Jag skulle ju egentligen inte ha någon medicinsk smärtlindring, men här ropade jag "Jaa!" till svar. Hon lag snabbt in en kanyl i handen och ringde läkaren som skulle komma och lägga pcb:n. Lennart gav mig saft och apelsinsoppa mellan värkarna för att ge mig lite energi.



Han var så bra, min man. Han satt lugnt bredvid mig och gav mig beröm, gav mig handen att klämma på under värkarna, brydde sig inte om att jag grävde in mina naglar i hans arm (så kändes det i alla fall för mig) och lät mig hänga runt hans hals. Det står så i förlossningsjournalen, "hän roikkuu miehen kaulassa kiinni" (=hon klamrar sig fast runt mannens hals), detta när jag var 9,5cm öppen och började känna att det tryckte på lite. Jag hade lite kant kvar på livmodertappen och fick inte börja krysta ännu, men vid nästa värk höll barnmorskan kvar sina fingrar och sa att hon kände när barnet roterade 180 grader och kanten försvann. Så värken efter det fick jag börja krysta. Jag har aldrig förstått mig på de kvinnor som säger att förlossningen bara gör ont tills krystningen börjar, då är det bara skönt att jobba med kroppen, för krystvärkarna gör ju inte ont. För mig är krystvärkarna värst! De gör så himla ont i hela magen, och ännu till börjar ett huvud pressas ut! Här var smärtan helt utom kontroll trots lustgasen, jag började vråla trots att jag visste att det för det första inte hjälper det minsta, och för det andra går åt kraft till att vråla, kraft som jag hellre skulle behöva fokusera till krystningen. Men krysta gör jag i alla fall, och jag känner hur babyn kommer neråt. Jag andas häftigt mellan krystningarna, och spänner ögonen i Lennart. Han blir som min fokuspunkt, och jag minns bilden tydligt: Lennarts huvud över mig, med sina lugna ögon, taket i bakgrunden. Det bränner och svider när huvudet tränger fram, och jag kan verkligen inte hålla inne vrålen. Men jag lyckas krysta samtidigt, och jag känner tydligt var babyns huvud är hela tiden, hur många cm han kommer ut för varje värk. Under en värk provar jag lustgasen, som Lennart erbjöd. Jag har inget minne om den hjälpte eller inte, men tog den inte mer sen. Smärtan var konstant, och för att fokusera så höll jag krampaktigt i Lennarts tröja, och på något sätt fick jag in en del av den i munnen som jag fokuserat tuggade hårt på. Kan ju tillägga att jag inte tänkte på vad jag gjorde alls, utan överlevnad var väl mitt mål. Barnmorskan tog bort tröjan ur min mun, jag blev riktigt ilsken och lag den snabbt tillbaka! Jag hade ju sånt fokus på att tugga mig igenom smärtan, och så kommer någon och förstör!
Jag fick några uppmaningar om att andas igenom vissa krystningar och inte trycka på, och det lyckades jag faktiskt med. Men nu kände jag att det var sista krystningen innan huvudet var ute, jag tog i för allt jag hade! Nu skulle han UT! Och trots att jag kände att han kom ut lite mer, så räckte inte krystvärken till. Men jag tänkte att här väntas inte på nästa värk, så jag tog i lite till med en kraft jag inte visste fanns, och så var huvudet ute. Lättnaden alltså! Sen var det axlarna, och de gjorde nästa lika ont som huvudet. Jag tror det gick åt två krystningar, så kom axlarna och resten av kroppen följde med när jag tog i lite till. Klockan va 7:22. I samma sekund som han var ute tänkte jag "Vad skönt att det är över!". I nästa sekund lyfte jag huvudet och konstaterade att det där är min baby, och i tredje sekunden tittade jag på min mage, som plötsligt blivit pytteliten! Jag log, andades ut några sekunder och sa sedan åt Lennart att han skulle kolla på min mage, den var så liten. Barnmorskorna torkade av Ossian, och jag tyckte att det tog en stund innan jag fick upp honom på magen. Till sist (alltså max två minuter?) lag de upp honom på mig, och jag kollade in vem som hade bott inuti mig i 9 månader. Han hade mycket hår, och han såg ju rätt stor ut. Men aldrig hade jag ändå kunnat gissa hur mycket han vägde. De bad mig smeka honom över ryggen så han skulle orka gråta hela tiden, han var tydligen lite trött efter snabb och intensiv förlossning. Och de tyckte att han var lite blå i pannan, han hade tydligen stått med huvudet i öppningen en stund, så det blev ett tryck över pannan. Men de sa att det borde gå över snart, att det inte var något farligt alls.
Barnmorskan ville ganska snabbt ge mig livmodersammandragande dropp för att få ut moderkakan. Hade jag varit lite mer skärpt hade jag absolut tackat nej, och sagt att det får de nog vänta med mint 45 minuter, men hon stressade verkligen. Jag sa ja, och snabbt tryckte hon in medicinen i kanylen. Nu och då ryckte de lite i navelsträngen och tryckte på magen. Efter 8-9 minuter visade hon navelsträngen som hade blivit vit och slapp, och den pulserade inte mer. Hon hade sett vår önskan om sen avnavling, och frågade om hon fick klampa den nu. Jag tyckte den såg ok ut, och Lennart fick klippa av den. I ungefär en kvart mös vi och beundrade vår nyfödda baby, och sen sa de åt mig att krysta ut moderkakan. Usch, kunde inte allt bara vara över, tänkte jag. Tryckte på lite, och en varm, mjuk klump ramlade ut. Jaså, var det inte svårare än så. . De skulle kolla mina bristningar, och det gjorde svinont. Jag frågade oroligt om jag behöver sys, men de kunde inte se en enda bristning, och inte kände de av något invändigt heller. Inte ens en pytteliten ytlig bristning! I något skede tog Lennart Ossian, och bm-studerande och de gick ut för att väga honom. När de kom tillbaka såg Lennart glad och chockad ut. Han sa att nog för att vi visste att han skulle vara stor, men inte så där stor.
4770 gram vägde vår Ossian när han föddes, 
och han var 54,5 cm lång och 
huvudomkretsen var 36,4 cm. 














4 kommentarer:

  1. Härligt! Duktigt kämpat! De e så mäktigt på nått vis, hur vår store läkare har "ställt de" åt oss födande kvinnor :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) det har jag tänkt på många gånger också. Nog för att det gör ont, men det märks att allt är verkligen planerat in i minsta detalj. Fantastiskt! :)

      Radera
  2. Så intressant att läsa förlossningsberättelser. Tack för att du delade med dig. Så duktigt jobbat. :)

    SvaraRadera